De där sångerna som är mer

Ibland händer det att jag möter en låt som drabbar mej. En låt som fångar mej o som jag lyssnar på gång på gång på gång. Det händer inte ofta, o jag kan inte säga exakt vad det är som brukar va den avgörande orsaken. Texten spelar in, men det finns sånger vars texter jag tycker mer om. Det brukar nog mer va stämningen, de känslor som låten relaterar till just i det ögonblicket jag hör den o den drabbar mej.


Våren 2004 var det Sophie B Hawkins "As I lay me down" som slog till. Jag älskar den ännu. Den är banal, o tjejig, o poppig, o allt det brukar va sånt som hellre får mej att ogilla en låt än att gilla den. Men just denna är bara helt träffande. Känslan, hoppet... It sounds like church bells or the whistle of a train on a summer evening... Jag älskar den ännu.


Hösten 2005 va det Damien Rices "Cannonball" som fångade mej, i en upppoppad radioversion som fanns i mina lurar när jag va ute o sprang. O jag sögs med... den är sorglig o typ maktlös, men jag älskade den. Jag är en sucker för melankolisk musik. O den är trallig i den versionen, som jag, melankolisk men trallig. It's not hard to fall when you float like a cannonball... (Fast videon här är den ackustiska, oh så vackra versionen.)


O nu har jag mött Sarah McLachlans "Fear". Helt fantastisk. Svävande, drömmande, stark. Om o om igen. Svajiga ljud som drar iväg med mina tankar. O rädslan o längtan. There's nothing I'd like better than to fall, but I fear I have nothing to give... I have so much to lose... O det är sorgligt o ändå starkt o fullt av hunger. O det är ju så som jag uppfattar den; men det är just det, att jag verkligen har en inre bild o en stark känsla av vad den gestaltar för mej.

O jag lyssnar om o om igen, o igen.