Månne det går an?

Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, varåt han oaktakt allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans ögon.

Det går an, Carl Jonas Love Almqvist

I somras såg jag Parkteaterns lekfulla o underhållande version av boken, o jag tänkte att nu snart ska jag väl ta o läsa den. Nu har jag gjort det, o trots det lite krångliga berättarspråket o de gammaldags uttrycken huvudpersonerna använder, så va det en schysst läsupplevelse. Att den skrevs för 170 år sen är svårt att tro... idéerna känns modernare. Jag förstår verkligen att den väckte uppmärksamhet o att folk förfasade sej över den. Men jag tycker den är en utmärkt bok att ta avstamp i om man vill diskutera relationer o dess fallgropar o möjligheter. O citatet ovan är så himla sant o bra.

Böcker böcker böcker

En syssla som följt mej genom livet är läsning. Jag lärde mej att läsa i femårsåldern, o sen dess har jag läst skönlitteratur under i stort sett alla år utan några längre uppehåll. När jag va liten plöjde jag igenom det mesta som fanns på Arboga biblioteks barnavdelning. Böckerna om Milly Molly, Lilla huset på prärien-serien, o böckerna om björnen Paddington va några av favoriterna. När jag va i nioårsåldern läste jag allt jag kunde hitta av Enid Blyton, Olov Svedelid o Cynthia Voigt. Alla deckarhistorier kröp in i mitt sinne. Tillsammans med mina kompisar skuggade jag folk, byggde hemliga kojor o gjorde "studiebesök" ("vi gör ett projekt i skolan!") på en gård där de hade ovanligt mycket oljefat på bakgården (miljöbovar?!). Vi drömde om att sätta dit skurkar o smög runt på kvällarna med ficklampa. Jag identifierade mej med George i Fem-böckerna, tjejen som egentligen hette Georgina men som hade kort hår o va lika bra som killarna på att klättra o springa, o minst lika modig. (!)

Jag älskade att skriva också, så fort vi fick tillfälle i skolan skrev jag små berättelser, o jag drömde om att bli författare som stor. Min lätthet att formulera mej o mitt stora ordförråd berodde säkert till stor del på all litteratur jag satte i mej. Under gymnasietiden läste jag lite mindre, o jag minns att jag märkte en försämring i min förmåga att formulera mej - orden kom inte lika lätt, synonymer dök inte upp lika snabbt.

Under åren jag läste ryska på Universitetet här i stan fick jag för första gången bekanta mej på allvar med ryska författare. Vi läste massa klassiker - mest på svenska, men även en hel del på ryska - Dostojevskij, Gogol, Tjechov, Tolstoj, Bulgakov. Tyvärr minns jag inte namnet på de moderna ryska författare vi läste, men det va en hel hög det med. Det va otroligt spännande, särskilt med tanke på att jag samtidigt bla läste rysk historia, idéhistoria o poesianalys, så allt hamnade i ett större sammanhang. Men det va mycket att läsa på begränsad tid, så samtidigt som jag trivdes hur bra som helst längtade jag efter att få tid att läsa precis vad jag ville.

De senaste åren har det blivit en hel del science fiction, nåt som jag tidigare mest fått via film. Jag har bla läst Isac Aasimovs Stiftelsetrilogi o Stanisław Lems Solaris, väldigt fascinerande böcker. O nu till varför jag började skriva det här inlägget om mitt läsande: jag tänkte tipsa om en bok som jag läste nyligen, nämligen Kallocain av Karin Boye. Den faller inom kategorin dystopisk sci-fi, en genre som ligger mej varmt om hjärtat. :) Det är en inte så värst lång o inte så värst komplicerad bok, men jag drogs verkligen in i den o hölls fången till sista sidan. Det som va mest fascinerande är att man får se ett totalitärt samhälle o vad det gör med människan, beskrivet av en som själv tror stenhårt på att samhället har rätt. Läs den!

Fyll mina sinnen med intryck som föder tankar

Wohoo, sommaren rullar på. Jag älskar sommaren. Inte lika mycket som jag älskar första halvan av hösten (yavie) men i alla fall.
Har gjort massa kul o har massa bra kvar. Lite synd bara att så mycket bra o inte minst gratis trängs ihop just på sommaren. Parkteatern tex. Visst, det är inte läge för att sitta på Långholmen eller i Rålis o kolla på teater under bar himmel en snöig novembereftermiddag, men... Jag har sett två föreställningar nu i juni, "Jacques Brel is alive and well and living in Paris" o "Det går an". Båda är av det mer komiska slaget, den första uppbygd av massa musik, o den andra lekfull med i stort sett ingen rekvisita. Båda rekommenderas. Jag blir ofta fascinerad när man använder väldigt lite rekvisita o ändå får det lilla man använder att säga mycket, som i "Jacques Brel...". O jag är väldigt sugen på att läsa boken "Det går an" nu, mer än innan.

Just nu håller jag på med "Moment 22" o det tar sin lilla tid. Jag visste i stort sett inget om den när jag plockade fram den ur sektionen skaffat-billigt-för-att-läsa-nångång i min bokhylla, inte mer än vad begreppet moment 22 står för i dagligt tal. Trodde nog att det skulle va en resonerande, smart roman om den lilla människans maktlöshet inför Systemet. Det visade sej va en absurd, olinjärt berättad, galen o rolig roman om den lilla människans maktlöshet inför Systemet. Bland annat. Det känns som att den är skriven lite som när man berättar för nån om en långresa eller nåt liknande. Man börjar i en ände o kommer in på sidospår, hoppar i tiden, knyter an till nåt man sagt tidigare, kommer på en kul grej, osv. Lite svårt att komma in i men det tar sej. På baksidan av mitt ex som är tryckt 1966 står det:

"Det vilda farshumöret och den sårade idealismen i Moment 22 har gått rakt in i miljoner läsares hjärtan. Den har efterträtt Salingers Räddaren i nöden och Goldings Flugornas herre som ungdomens fickbibel."
Inger Arvidsson i Dagens Nyheter

Hittills tycker jag bättre om både Räddaren i nöden o Flugornas herre, två fantastiska böcker om än på olika sätt. Jag minns att jag gjorde mitt första försök med Räddaren i nöden när jag va kanske 13 år, o jag avskydde den verkligen. Läste kanske en tredjedel o sen pallade jag inte mer. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt va det va som jag tyckte va så hemskt, men jag gissar att det va huvudpersonens attityd o hela stämningen i boken. Sen gjorde jag ett nytt försök när jag va kanske 16 eller 17, o då sträckläste jag hela o älskade den. Jag va väl helt enkelt inte mogen för den vid första försöket. Skulle va intressant o läsa om den nu o se vad jag tycker, men jag är lite rädd för att förstöra den genom att läsa den som "vuxen" (!).

Förresten, är det nån som känner till nåt bra bok-community i stil med Filmtipset?

Här kommer ett filmtips från mig:
Imorn onsdag går "Mitt liv utan mig" på SVT1 kl 14:15. Dagdrönare o sommarlovare, se den! Ni andra, spela in! Se sen! Den är klart sevärd, tänkvärd, diskussionsvärd.

Ryska ljud

НИЧЕГО НЕ ПОНИМАЮТ

Bошел к парикмахеру, сказал -спокойный:
”Будьте добры, причешите мне уши”.
Гладкий парикмахер сразу стал хвойный,
лицо вытянулось, как у груши.
”Сумасшедший!
Рыжий!”-
запрыгали слова.
Ругань металась от писка до писка,
и до-о-о-о-лго
хихикала чья-то голова,
выдергиваясь нз толпы, как старая редиска.


De förstår ingenting

Jag kom in och sa lugnt till frisören:
"Vill ni va snäll och kamma mina öron".
Den slätslickade barberaren blev sträv som en borste
och hans ansikte långt som ett päron.
"Är han . . .
han måste
inte va klok", fick han ut till slut.
Det blev skratt
runtomkring på stolarna och näsvisa
”att han…" och "att han inte…” och ”att…”
och ”att…”
och läääääääääääänge
fni-fnissade en trut
i en rödhårig knopp som stack upp som en rädisa.


En helt suverän liten dikt av Vladimir Majakovskij. Han skrev den 1913, för nästan hundra år sen alltså. Visst "känns" den modernare än så? Det är lite larvigt, men jag gillar nästan den svenska översättningen (av Göran Lundström) bäst. Jag tror det beror på rytmen, att det står massa upprepade "att han" istället för bara "ругань металась". Men själva grejen att översätta poesi är ju rätt märklig, för man har både betydelse o rytm o ljud att ta hänsyn till, o det ska gärna överföras med känsla alltihop. Den här dikten är ju till skillnad från mycket annan rysk poesi inte på rim, vilket underlättar vid översättning, för då kan man koncentrera sej mer på betydelsen. Men rytm o ljud är ju ändå betydelsefullt.

En annan dikt som jag absolut föredrar på ryska är denna, skriven av Anna Achmatova 1914:

Чернеет дорога приморского сада,
Желты и свежи фонари.
Я очень спокойная. Только не надо
Со мною о нем говорить.

Ты милый и верный, мы будем друзьями...
Гулять, целоваться, стареть...
И легкие месяцы будут над нами,
Как снежные звезды, лететь.

Jag hittar tyvärr ingen svensk översättning nu, nån som har nån länk?
Jag tycker den är vacker o sorglig. Språket är vackert, ljuden är vackra, det jag ser framför mej är vackert. Men det hon säger är sorgligt på ett sätt, om inte "han" va ett äkta pucko. Kanske "du" är så mycket bättre? O ändå... Jag minns att vi diskuterade denna i skolan o hade skilda åsikter om ifall hon verkligen är nöjd o lung o inte bryr sej längre om "honom". Kan inte bestämma mej för om jag tror att det hon valt är nåt bra eller om hon nöjer sej med något sämre än hon kunnat få. (Ska verkligen försöka hitta en svensk översättning.)

Charmad av Charms :p

Jag hittar många glömda saker när jag kör mitt rensa/sortera/slänga-projekt. Igår hittade jag ett häfte med texter av Daniil Charms, rysk författare som skrev absurda noveller mm på 20- o 30-talet. När jag gick nybörjarkursen i ryska så hade vi Charms-texter som en del av kursen i läsförståelse. Det va texter i stil med dessa: Det ramlar ut gummor, Sonett o Vad man kan köpa i affärerna nuförtiden. (Sistnämnda på ryska: что теперь продюат в магазинаx.) När man satt där o försökte översätta från ryska till svenska så trodde man oftast att man fått nåt om bakfoten... för det blev så konstigt. O så dog folk hela tiden. Men när vi frågade vår käre lärare så förklarade han att det va just det som va meningen. Vi skulle inte kunna lista ut va som skulle hända, utan va tvungna att översätta allt noga.
O nu satt jag igår o läste lite i det där häftet. Roligast är nästan när han berättar om sej själv... "Я не считаю себя особенно умным человеком и все-таки должен сказать, что я умнее всех. Может быть, на Марсе есть и умнее меня, но на земле не знаю." Klar hybris där, men det är väldigt kul. Så om man kan ryska o vill ha nåt småweird o läsa så rekommenderar jag verkligen Charms. (Det kan va kul på svenska också, men...)

(Det här tycker jag är otroligt kul. Vet inte om det verkligen är Charms, men det känns så... nån som vet var man kan hitta det på ryska?)