Vardagsrummet

Stockholms minsta biosalong finns på biografen där jag jobbar. Den rymmer totalt arton platser på tre rader, o vi kallar den (på intet sätt nedlåtande) för "vardagsrummet". Jag gillar vardagsrummet. Det blir en speciell atmosfär när man sitter där med bara sjutton andra personer. Man märker mer hur de andra reagerar på filmen. Ofta får populära filmer som inte längre får plats på de större salongerna gå kvar i vardagsrummet ett bra tag. Garden State va en sån långkörare, jag tror den gick tio månader hos oss, varav kanske sju i lillsalongen. Jag såg den tre gånger (känner en som såg den sju gånger) under tiden den gick hos oss. Tredje gången va med syrran i vardagsrummet. Bredvid oss satt en kvinna som inte riktigt verkade tycka att filmen va så väldigt kul. Vi skrattade titt som tätt, men hon va tyst. Tills vi kom till scenen när huvudpersonen inte kan simma. Det tycker jag inte är så där jättelustigt, men hon skrattade hur mycket som helst, högt o länge. Sen skrattade hon inte mer under resten av filmen.

Igår satt jag i vardagsrummet o såg Trädälskaren. Det visade sej va en otroligt bra liten film. En svensk dokumentär, som följer några killars projekt att bygga ett litet hus i en tall i Norrland. Under filmens gång får man möta experter inom olika ämnen (psykologi, biologi, religion, historia osv) o höra vad de har att säga om trädet o nutidsmänniskans relation till skogen. Det hela ackompanjeras av musik av Emil Svanängen, alias Loney, Dear, o det passar så fint o är så vackert att jag satt o rös. O filmen är inte bara vacker o intressant, utan även rätt rolig. En perfekt liten blandning helt enkelt. Så, tveka inte, välkommen till vardagsrummet o Trädälskaren!

Måleri målera

Min kompis tillika kollega tillika körkompanjon Marit är multitalang. En av hennes förmågor är att måla. Imorse testade hon på extreme oil painting, porträttmålning på kort tid, i radio. :) Jag sov tyvärr, så jag hörde inget men har sett resultatet på Morgonpassets hemsida. Snajsigt som vanligt. O snart kommer hon ha utställning på biograf Grand i Stockholm. 30 oktober o några veckor framåt kan du gå dit o beundra hennes verk IRL. Inte illa!

Månne det går an?

Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet, varåt han oaktakt allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans ögon.

Det går an, Carl Jonas Love Almqvist

I somras såg jag Parkteaterns lekfulla o underhållande version av boken, o jag tänkte att nu snart ska jag väl ta o läsa den. Nu har jag gjort det, o trots det lite krångliga berättarspråket o de gammaldags uttrycken huvudpersonerna använder, så va det en schysst läsupplevelse. Att den skrevs för 170 år sen är svårt att tro... idéerna känns modernare. Jag förstår verkligen att den väckte uppmärksamhet o att folk förfasade sej över den. Men jag tycker den är en utmärkt bok att ta avstamp i om man vill diskutera relationer o dess fallgropar o möjligheter. O citatet ovan är så himla sant o bra.

Böcker böcker böcker

En syssla som följt mej genom livet är läsning. Jag lärde mej att läsa i femårsåldern, o sen dess har jag läst skönlitteratur under i stort sett alla år utan några längre uppehåll. När jag va liten plöjde jag igenom det mesta som fanns på Arboga biblioteks barnavdelning. Böckerna om Milly Molly, Lilla huset på prärien-serien, o böckerna om björnen Paddington va några av favoriterna. När jag va i nioårsåldern läste jag allt jag kunde hitta av Enid Blyton, Olov Svedelid o Cynthia Voigt. Alla deckarhistorier kröp in i mitt sinne. Tillsammans med mina kompisar skuggade jag folk, byggde hemliga kojor o gjorde "studiebesök" ("vi gör ett projekt i skolan!") på en gård där de hade ovanligt mycket oljefat på bakgården (miljöbovar?!). Vi drömde om att sätta dit skurkar o smög runt på kvällarna med ficklampa. Jag identifierade mej med George i Fem-böckerna, tjejen som egentligen hette Georgina men som hade kort hår o va lika bra som killarna på att klättra o springa, o minst lika modig. (!)

Jag älskade att skriva också, så fort vi fick tillfälle i skolan skrev jag små berättelser, o jag drömde om att bli författare som stor. Min lätthet att formulera mej o mitt stora ordförråd berodde säkert till stor del på all litteratur jag satte i mej. Under gymnasietiden läste jag lite mindre, o jag minns att jag märkte en försämring i min förmåga att formulera mej - orden kom inte lika lätt, synonymer dök inte upp lika snabbt.

Under åren jag läste ryska på Universitetet här i stan fick jag för första gången bekanta mej på allvar med ryska författare. Vi läste massa klassiker - mest på svenska, men även en hel del på ryska - Dostojevskij, Gogol, Tjechov, Tolstoj, Bulgakov. Tyvärr minns jag inte namnet på de moderna ryska författare vi läste, men det va en hel hög det med. Det va otroligt spännande, särskilt med tanke på att jag samtidigt bla läste rysk historia, idéhistoria o poesianalys, så allt hamnade i ett större sammanhang. Men det va mycket att läsa på begränsad tid, så samtidigt som jag trivdes hur bra som helst längtade jag efter att få tid att läsa precis vad jag ville.

De senaste åren har det blivit en hel del science fiction, nåt som jag tidigare mest fått via film. Jag har bla läst Isac Aasimovs Stiftelsetrilogi o Stanisław Lems Solaris, väldigt fascinerande böcker. O nu till varför jag började skriva det här inlägget om mitt läsande: jag tänkte tipsa om en bok som jag läste nyligen, nämligen Kallocain av Karin Boye. Den faller inom kategorin dystopisk sci-fi, en genre som ligger mej varmt om hjärtat. :) Det är en inte så värst lång o inte så värst komplicerad bok, men jag drogs verkligen in i den o hölls fången till sista sidan. Det som va mest fascinerande är att man får se ett totalitärt samhälle o vad det gör med människan, beskrivet av en som själv tror stenhårt på att samhället har rätt. Läs den!