Böcker böcker böcker

En syssla som följt mej genom livet är läsning. Jag lärde mej att läsa i femårsåldern, o sen dess har jag läst skönlitteratur under i stort sett alla år utan några längre uppehåll. När jag va liten plöjde jag igenom det mesta som fanns på Arboga biblioteks barnavdelning. Böckerna om Milly Molly, Lilla huset på prärien-serien, o böckerna om björnen Paddington va några av favoriterna. När jag va i nioårsåldern läste jag allt jag kunde hitta av Enid Blyton, Olov Svedelid o Cynthia Voigt. Alla deckarhistorier kröp in i mitt sinne. Tillsammans med mina kompisar skuggade jag folk, byggde hemliga kojor o gjorde "studiebesök" ("vi gör ett projekt i skolan!") på en gård där de hade ovanligt mycket oljefat på bakgården (miljöbovar?!). Vi drömde om att sätta dit skurkar o smög runt på kvällarna med ficklampa. Jag identifierade mej med George i Fem-böckerna, tjejen som egentligen hette Georgina men som hade kort hår o va lika bra som killarna på att klättra o springa, o minst lika modig. (!)

Jag älskade att skriva också, så fort vi fick tillfälle i skolan skrev jag små berättelser, o jag drömde om att bli författare som stor. Min lätthet att formulera mej o mitt stora ordförråd berodde säkert till stor del på all litteratur jag satte i mej. Under gymnasietiden läste jag lite mindre, o jag minns att jag märkte en försämring i min förmåga att formulera mej - orden kom inte lika lätt, synonymer dök inte upp lika snabbt.

Under åren jag läste ryska på Universitetet här i stan fick jag för första gången bekanta mej på allvar med ryska författare. Vi läste massa klassiker - mest på svenska, men även en hel del på ryska - Dostojevskij, Gogol, Tjechov, Tolstoj, Bulgakov. Tyvärr minns jag inte namnet på de moderna ryska författare vi läste, men det va en hel hög det med. Det va otroligt spännande, särskilt med tanke på att jag samtidigt bla läste rysk historia, idéhistoria o poesianalys, så allt hamnade i ett större sammanhang. Men det va mycket att läsa på begränsad tid, så samtidigt som jag trivdes hur bra som helst längtade jag efter att få tid att läsa precis vad jag ville.

De senaste åren har det blivit en hel del science fiction, nåt som jag tidigare mest fått via film. Jag har bla läst Isac Aasimovs Stiftelsetrilogi o Stanisław Lems Solaris, väldigt fascinerande böcker. O nu till varför jag började skriva det här inlägget om mitt läsande: jag tänkte tipsa om en bok som jag läste nyligen, nämligen Kallocain av Karin Boye. Den faller inom kategorin dystopisk sci-fi, en genre som ligger mej varmt om hjärtat. :) Det är en inte så värst lång o inte så värst komplicerad bok, men jag drogs verkligen in i den o hölls fången till sista sidan. Det som va mest fascinerande är att man får se ett totalitärt samhälle o vad det gör med människan, beskrivet av en som själv tror stenhårt på att samhället har rätt. Läs den!