Min tid som alien

Varje gång jag åker t-banan in till stan så åker jag förbi mitt förra jobb. Det är en fritidsgård som jag jobbade på när jag va 21 till 23 år ungefär. Jag jobbade med allt från små sexåringar, upp till artonåringar som alltså bara var några år yngre än mej. Det va en speciell tid. Fritidsgården ligger i en av Stockholms mest beryktade förorter, o nästan alla som kom till gården hade icke svenskt etniskt ursprung. Jag som helsvensk o uppvuxen i villa kände mej mer eller mindre som en alien. Trots att jag själv sen några år bodde i betongförorten bredvid så fick jag först då insyn i hur det verkligen är att växa upp i en sån miljö. Det finns mycket att säga om betongkomplex o segregation. Inte allt är dåligt på en sån plats. Jag trivs ju själv i mitt miljonprojektsområde. Men jag fick se o höra så mycket av våld, utanförskap, orättvisor o övergrepp. Jag kände mej så maktlös. Min uppgift va bara mer eller mindre att finnas där, som ett bra exempel, nån att snacka med, nån sorts trygghet. Jag tror jag gjorde ett bra jobb. Många arbetsdagar va fantastiska, jag lärde mej massvis, om mej själv, om barn, om tonåringar. Vi hade väldigt kul bitvis. Jag kände att jag fick betyda nåt för många. Men många dagar va väldigt psykiskt påfrestande. Det va svårt, det va tärande, o efter två år sa jag upp mej.

När jag åkte förbi där häromdan mindes jag känslan i magen jag ofta hade när jag va på väg till jobbet på den tiden. En osäkerhet, en malande oro. Ett nu-måste-jag-ta-mej-samman o jo-det-kommer-nog-gå-bra-idag-ska-du-se. Nästan jämt. O så åkte jag till mitt nuvarande jobb, där jag inte direkt känner att jag får betyda så mycket för nån, men där jag trivs o gör nåt jag är bra på. O om jag är på dåligt humör när jag åker dit mår jag ofta bättre efter ett tags jobbande. Det är bra. Det kan tänkas att jag kommer "jobba med människor" nån gång igen i framtiden, under andra former, under andra förutsättningar. Nu är jag äldre o känner mej själv bättre. Men tills vidare trivs jag bra på mitt servicejobb.

Now this is Jonna Lee!

Nästa onsdag, 25 februari, släpps Jonna Lee's nya skiva, This is Jonna Lee. Jämfört med hennes första, 10 Pieces, 10 Bruises, är det här en mer direkt o hittig platta. Jag älskar 10 Pieces, o denna är minst lika bra, fullproppad med sköna popdängor, fina melankoliska bitar o några mer röjiga låtar (som tex första singeln My High).

Från o med idag kan du tjuvlyssna på hela skivan på Jonnas MySpace! O lyssnar du noga kanske du hör mej - jag är med o körar på hela sex låtar. :)

Rise to vote sir!

Jag gillar palindrom.
Jag diggar Bob Dylan.
O jag har något weird humor.
Då är det klart att jag älskar det här:



Bob himself: http://www.youtube.com/watch?v=srgi2DkDbPU