We hate it when our friends become successful - but I don't.

Jag slutade plugga ryska för snart tre år sen. Idag va jag uppe på Universitetet på föreläsning om "barnet i modern rysk film" på ryska. Lovely lovely. Det va så kul att sitta där igen, i ett litet klassrum, o verkligen förstå. Jag förstod inte varenda ord, men det mesta. Kunde hänga med bra i resonemanget. O det va väldigt nostalgiskt att va där igen, på Universitetet där jag trivdes så fantastiskt de 2½ åren som jag pluggade där. Alla minnen... O jag inser att jag är äldre nu, o erfarnare, o mognare, än när jag började där för 5 år sen. Jag tyckte jag va stor då, men jag är större nu. ;)

Igår va det releasefest för Jonnas skiva på Debaser Slussen. Massa kollegor o vänner, o systrarna. Det va en finfin kväll. Litet förband, Mattias Bärjed o Fanny Risberg, körde några låtar från Upp till kamp-soundtracket. Vackert. O Jonna gjorde en jättebra konsert, gav järnet. Hon har skitbra röst, o det va tajt o svängigt. Sen va det nån fransk tös som plippploppade o sjöng I hate your dog o Little kitty cat... "SOKO" hette hon... tja... det va underhållande. En fin kväll, o jag är så glad för mina vänner. O man blir glad när det går bra för dem. :) (Jo jag blir det.)

Jag undrar om vad man har för kläder när man går till frisören påverkar slutresultatet för håret. Som att frisören gör sej en bild av vem man är o hur man ser ut utifrån hur man är klädd, o sen anpassar ens frisyr efter det... Jag förekom det häromdan, hade färgglada o inte så vuxna kläder, o fick lite mer rufsigt hår. Jo tack det blev bra. Skulle nog inte våga experimentera för mycket med det där, men det skulle va intressant.

I love you (in with the arms)

Trevligt biojobb:
Att jobba på en liten biograf som visar intressanta filmer, har mysig atmosfär, espressomaskin, o kunder som gillar mer än bara blockbusters och romantiska komedier.
Otrevligt biojobb:
Att jobba i kiosken på en biograf som mestadels visar blockbusters o romantiskta komedier, sälja tusentals popcorn och hundratals läskar till tusentals stressade människor, o stressas ihjäl för att man har för lite personal.
- Gissa vad jag gjorde igår? I tolv timmar? :(


Jag äter inte så mycket kött, är väl hobbyvegetarian typ. Det kan väl tänkas att jag blir vegetarian framöver nån gång, av hälsoskäl o miljöskäl o ekonomiska skäl o etiska skäl (finns många skäl att bli vegetarian). Men jag vet vad jag i så fall kommer sakna. Inte hamburgare, inte flintastekar, inte julkorv, inte köttfärssås. Kanske lite i början, men inte i längden. Nä, köttsaken som jag kommer sakna massor är: skivbar leverpastej. Så otroligt gott det är med en macka med skivbar leverpastej o heminlagd kullagurka. Det går inte av för hackor. O det kommer jag sakna med bittra tårar om jag blir vegetarian en dag.


Det är höst på riktigt nu. Blir mörkt tidigt. Kallare o kallare. Blötare o blötare. Så nu passar det utmärkt att vira in sej i en filt o lyssna på en av Loney, Dears mest fantastiska sånger, I love you (in with the arms). O minnas hur otrolig den är live. Har du inte haft turen att se den live nån gång så kolla här:

Jag får rysningar varje gång.

Quinoa gnoa quinoa

Jag älskar Felixs Fiskdressing. Den är helt grymt god till stekt fisk.
När man äter quinoa gäller det att tugga på de små fröna. Annars bara slinker de ner. När man tuggar på fröna så knäpper det. Spännande.



Jag vill resa. Resa resa resa. Igen. Men jag får nog ge mej till tåls lite. Har varit bortskämd detta året, varit i fem nya länder o två gamla, o sett så mycket, gjort så mycket, upplevt så mycket. Kanske bäst o sansa sej lite lite. Men sen! Jag samlar på potentiella resmål hela tiden.

Wanna go back to Prague.

De där sångerna som är mer

Ibland händer det att jag möter en låt som drabbar mej. En låt som fångar mej o som jag lyssnar på gång på gång på gång. Det händer inte ofta, o jag kan inte säga exakt vad det är som brukar va den avgörande orsaken. Texten spelar in, men det finns sånger vars texter jag tycker mer om. Det brukar nog mer va stämningen, de känslor som låten relaterar till just i det ögonblicket jag hör den o den drabbar mej.


Våren 2004 var det Sophie B Hawkins "As I lay me down" som slog till. Jag älskar den ännu. Den är banal, o tjejig, o poppig, o allt det brukar va sånt som hellre får mej att ogilla en låt än att gilla den. Men just denna är bara helt träffande. Känslan, hoppet... It sounds like church bells or the whistle of a train on a summer evening... Jag älskar den ännu.


Hösten 2005 va det Damien Rices "Cannonball" som fångade mej, i en upppoppad radioversion som fanns i mina lurar när jag va ute o sprang. O jag sögs med... den är sorglig o typ maktlös, men jag älskade den. Jag är en sucker för melankolisk musik. O den är trallig i den versionen, som jag, melankolisk men trallig. It's not hard to fall when you float like a cannonball... (Fast videon här är den ackustiska, oh så vackra versionen.)


O nu har jag mött Sarah McLachlans "Fear". Helt fantastisk. Svävande, drömmande, stark. Om o om igen. Svajiga ljud som drar iväg med mina tankar. O rädslan o längtan. There's nothing I'd like better than to fall, but I fear I have nothing to give... I have so much to lose... O det är sorgligt o ändå starkt o fullt av hunger. O det är ju så som jag uppfattar den; men det är just det, att jag verkligen har en inre bild o en stark känsla av vad den gestaltar för mej.

O jag lyssnar om o om igen, o igen.