Stockholms minsta biosalong finns på biografen där jag jobbar. Den rymmer totalt arton platser på tre rader, o vi kallar den (på intet sätt nedlåtande) för "vardagsrummet". Jag gillar vardagsrummet. Det blir en speciell atmosfär när man sitter där med bara sjutton andra personer. Man märker mer hur de andra reagerar på filmen. Ofta får populära filmer som inte längre får plats på de större salongerna gå kvar i vardagsrummet ett bra tag.
Garden State va en sån långkörare, jag tror den gick tio månader hos oss, varav kanske sju i lillsalongen. Jag såg den tre gånger (känner en som såg den sju gånger) under tiden den gick hos oss. Tredje gången va med syrran i vardagsrummet. Bredvid oss satt en kvinna som inte riktigt verkade tycka att filmen va så väldigt kul. Vi skrattade titt som tätt, men hon va tyst. Tills vi kom till scenen när huvudpersonen inte kan simma. Det tycker jag inte är så där jättelustigt, men hon skrattade hur mycket som helst, högt o länge. Sen skrattade hon inte mer under resten av filmen.
Igår satt jag i vardagsrummet o såg
Trädälskaren. Det visade sej va en otroligt bra liten film. En svensk dokumentär, som följer några killars projekt att bygga ett litet hus i en tall i Norrland. Under filmens gång får man möta experter inom olika ämnen (psykologi, biologi, religion, historia osv) o höra vad de har att säga om trädet o nutidsmänniskans relation till skogen. Det hela ackompanjeras av musik av Emil Svanängen, alias
Loney, Dear, o det passar så fint o är så vackert att jag satt o rös. O filmen är inte bara vacker o intressant, utan även rätt rolig. En perfekt liten blandning helt enkelt. Så, tveka inte, välkommen till vardagsrummet o Trädälskaren!
Stockholms minsta biosalong finns på biografen där jag jobbar. Den rymmer totalt arton platser på tre rader, o vi kallar den (på intet sätt nedlåtande) för "vardagsrummet". Jag gillar vardagsrummet. Det blir en speciell atmosfär när man sitter där med bara sjutton andra personer. Man märker mer hur de andra reagerar på filmen. Ofta får populära filmer som inte längre får plats på de större salongerna gå kvar i vardagsrummet ett bra tag. Garden State va en sån långkörare, jag tror den gick tio månader hos oss, varav kanske sju i lillsalongen. Jag såg den tre gånger (känner en som såg den sju gånger) under tiden den gick hos oss. Tredje gången va med syrran i vardagsrummet. Bredvid oss satt en kvinna som inte riktigt verkade tycka att filmen va så väldigt kul. Vi skrattade titt som tätt, men hon va tyst. Tills vi kom till scenen när huvudpersonen inte kan simma. Det tycker jag inte är så där jättelustigt, men hon skrattade hur mycket som helst, högt o länge. Sen skrattade hon inte mer under resten av filmen.
Igår satt jag i vardagsrummet o såg Trädälskaren. Det visade sej va en otroligt bra liten film. En svensk dokumentär, som följer några killars projekt att bygga ett litet hus i en tall i Norrland. Under filmens gång får man möta experter inom olika ämnen (psykologi, biologi, religion, historia osv) o höra vad de har att säga om trädet o nutidsmänniskans relation till skogen. Det hela ackompanjeras av musik av Emil Svanängen, alias Loney, Dear, o det passar så fint o är så vackert att jag satt o rös. O filmen är inte bara vacker o intressant, utan även rätt rolig. En perfekt liten blandning helt enkelt. Så, tveka inte, välkommen till vardagsrummet o Trädälskaren!
3 kommentarer:
Hej! Kul att läsa om bion! Garden State är en av mina favoriter. Angående din kommentar på min blogg, japp, det är storforsen på ena bilden, riktigt fint! :) /Venla
Nej nu får det faktiskt lov att komma ett nytt inlägg här på bloggen snart tycker jag.
Hehe... ja jag får väl ta mej i kragen. Kristian hade en teroi om att jag skriver mer när jag mår sämre o vice versa. O nog mår jag finfint nu. Men jag ska i alla fall se till o få upp nåt snart.
Skicka en kommentar